Arlbrandt: “Förr hade jag skämts en smula”

Jag har den senaste månaden fått återkommande tankar och funderingar på hur mycket idrotten betyder för mig. För 10-15 år sedan skämdes jag nog en smula över det faktumet men ju äldre och (förhoppningsvis) klokare jag blivit så har jag insett att det delas av så otroligt många människor!

För tar man bort familjen (låter ju hemskt), så är det verkligen idrotten och kärleken till den som gör mitt liv sååå mycket roligare. Visst kan jag sjunga med om det kommer någon skön låt på radion men det är inte i närheten av de känslor jag kan få av att kolla på en match. Jag kommer verkligen ihåg att när jag spelade så kunde jag ibland längta till när man hade slutat så att man själv fick ligga i soffan en lördagseftermiddag och bara tugga i sig två matcher med tillhörande studio.

Jag hade turen att inte vara särskilt skadedrabbad under min karriär, men de gånger jag var det och satt på läktaren så grep det verkligen tag i mig hur mycket en förening kan betyda för människor. Jag fick alltid en mer ödmjuk inställning till att ha lyxen att spela ishockey som jobb, även om jag slitit hårt för att uppnå min dröm.

Speciellt kanske för tjejer och killar som inte föds med samma möjligheter som jag gjorde, många kanske inte kan utöva idrott rent fysiskt på grund av något handikapp, andra har inte råd medan de flesta inte har turen att födas med den talang jag gjorde.

Min känsla är att det finns så oerhört många vars liv kretsar runt idrotten eller kanske en förening, man har sina kompisar där och humöret präglas av hur det har gått för ditt lag (mig inkluderad… ?).

Mina grubblerier runt detta började en onsdag för tre veckor sen när mitt favoritlag Tottenham på övertid gjorde två mål borta mot Leicester för att vända 1-2 till 3-2 och jag var så jävla glad hela torsdagen och fredagen, kollade repriserna minst 20 gånger för att få återuppleva firma Holmgren/Åslunds vrål och jag fick gåshud varenda gång. Till slut var jag tvungen att fråga mig själv om det verkligen var rimligt med denna reaktion? Återigen, förr hade jag definitivt skämts en smula men nu har jag accepterat att det måste få vara så. ?

Det finns heller absolut ingen annanstans jag har så nära till tårar som jag har när det kommer till idrotten, kalla mig cynisk som har blivit avtrubbad om dagliga rapporter om skjutningar, covid etc. Men så fort det dyker upp en intervju med en random vinnare (eller förlorare) i någon sport så känner jag hur det vattnas i tårkanalerna. Kanske på grund av min bakgrund där jag vet hur sinnessjukt mycket slit som ligger bakom, men jag tror även alla som inte varit på elitnivå kan känna igen sig.

I söndags kanske allt kulminerade och jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Dagen inleddes med att få se min favorittennis-kille Nadal vända ett 0-2-underläge på ett underlag han bara vunnit en gång tidigare (2009!!) och ta sin 21:a Grand slam. Fick denna gång även med mig frun i spänningen och jag var helt blöt av svett efter matchen och då har jag alltså NOLL kopplingar till den mannen. Tårar när man fick se hans glädje, check!

Gick vidare till min egen värld där jag är tränare för min äldsta dotters lag (12/13-åringar) och vi ställdes mot mäktiga Solfjäderstaden som varit obesegrade hela denna säsongen och jag tror förra också. Vi hade ett snack med tjejerna innan att nu jäklar ska vi kämpa tills vi inte kan stå upp längre. Jag har aldrig under mina sju år som ledare för hennes lag (fotboll, innebandy) varit i närheten av att leda ett lag där alla sliter så för varandra. Har aldrig varit stoltare! Matchen stod 3-4 när det var 1,5 minut kvar och jag ropade på min dotter som stod i mål att komma ut för att sätta in en extra utespelare. Jag kanske inte tänkte på att bara för att hon har sett mig under sin uppväxt och förstod var det handlade om så gör inte alla hennes kompisar det.

Tjejen jag hade förberett att hoppa in kollade på mig med tveksam blick och sprang direkt till vårt tomma mål och agerade målvakt trots att bollen var på andra sidan. Efter lite gestikulerande förstod hon och sprang upp. ?

Men det jag vill komma till här är den känslan och totala inlevelsen som idrotten ger oavsett nivå. Sista 90 sekunderna var magiska, två bänkar som stod upp och skrek, föräldrar som gapade (på ett positivt sätt) och jag lovar att varenda människa som var i hallen de minuterna var totalt uppslukade av stämningen. Vi vaskade fram två jättechanser till kvittering som deras målvakt räddade men det var det jag kunde bry mig absolut minst om. Tror alla inblandade åkte hem med ett leende på läpparna.

Därefter kommer jag hem lagom till handbollsfinalen börjar och där behöver jag ju inte skriva så mycket om själva matchen, men när Ekberg går fram och tar sista straffkastet är vi tre i familjen som halvblundar, möts i ett stort spontant kramkalas när den går i mål och firar med någon fjantig segerdans. Finns det något annat som kan framkalla dessa känslor?

Tårar när man ser bilder på Palicka och hur mycket det betyder för honom? Jajamensan!

Senare på kvällen är jag med på ett digitalt möte där vi går igenom lite olika saker inför veteran-VM i padel som går av stapeln i slutet av mars. Det ger mig otroligt mycket energi och motivation för att verkligen försöka vara med! Återigen idrotten, denna gång min personliga som skänker mig en enorm stimulans.

Avslutar med att kolla på NFL-semifinalen mellan Kansas och Cincinnati som givetvis går till övertid och jag sitter återigen framför tv:n runt midnatt med 160 i puls och bara njuter trots att jag har noll intresse i hur matchen slutar, kan bara inte undgå av att slukas med i dramatiken där man vet hur mycket varenda litet misstag betyder.

Så vad vill jag åstadkomma med denna text? Ingen aning egentligen men jag är så jäkla glad och tacksam över att idrotten finns, jag tror att jag sakta börjar förstå hur mycket den betyder för oss sportnördar. Lyckoruset som går genom kroppen när man kommer på att det är en Champions-league-kväll ikväll är ju densamma som när man lyckas med en stoppboll i padeln för första gången på tio försök. Oavsett nivå eller hur mycket pengar som är inblandat finns det inget som kan ta ifrån en den där känslan av att INGENTING i världen är viktigare än denna match jag just nu spelar/kollar på!

Idrotten, jag älskar dig!

/Pär